Varför är det så viktigt för oss att vara omtyckt?
Det här en fråga som poppar upp imitt huvud titt som tätt, framförallt när det kommer till mig själv. Men ju mer jag funderar på det så inser jag att det verkar gälla för de flesta. Varför kämpar vi så hårt för att bli accepterade, vara omtyckta, få bekräftelse från okända människor?
För min del håller det hela på att nystas ut i pågående terapi, vi har kommit fram till, inte så bra barndom, inte de bästa föräldrar, ingen bekräftelse och adopterad på det.
Men som jag skrev till och med dom som framstår som självförtroendet självt, som den snyggaste, finaste, mest lyckade verkar också ständigt jaga den där bekräftelsen på att duga, eller åtminstone vara bra på något.
Till och med uberprovocerande Katrin Zytomierska, verkar stäva efter att vara omtyckt, eller, oomtyckt, som eg. är att vara omtyckt först med en negativ klang, för om man är vida oomtyckt så är man ju ändå populär, populär att inte tycka om = omtyckt för att inte tycka om. Äsch, lite krångligt, men ni kanske förstår.
Nu kärnan i det hela, varför är det så att jag och många med mig, automatiskt reagerar på någon annas negativa respons på oss själva som att de har rätt och vi fel? Varför är det fel på mig för att andra inte tycker om mig?
Jag ska lära mig att tänka: Nä, stopp, vänta, det här är ju jag, och det inte inget fel på mig! Om du inte gillar det så vandra vidare.
Genomförbart eller en önskedröm??
Den här kvinnan är väldigt omtyckt, och med all rätta måste jag säga, hejja, hejja!
Det här en fråga som poppar upp imitt huvud titt som tätt, framförallt när det kommer till mig själv. Men ju mer jag funderar på det så inser jag att det verkar gälla för de flesta. Varför kämpar vi så hårt för att bli accepterade, vara omtyckta, få bekräftelse från okända människor?
För min del håller det hela på att nystas ut i pågående terapi, vi har kommit fram till, inte så bra barndom, inte de bästa föräldrar, ingen bekräftelse och adopterad på det.
Men som jag skrev till och med dom som framstår som självförtroendet självt, som den snyggaste, finaste, mest lyckade verkar också ständigt jaga den där bekräftelsen på att duga, eller åtminstone vara bra på något.
Till och med uberprovocerande Katrin Zytomierska, verkar stäva efter att vara omtyckt, eller, oomtyckt, som eg. är att vara omtyckt först med en negativ klang, för om man är vida oomtyckt så är man ju ändå populär, populär att inte tycka om = omtyckt för att inte tycka om. Äsch, lite krångligt, men ni kanske förstår.
Nu kärnan i det hela, varför är det så att jag och många med mig, automatiskt reagerar på någon annas negativa respons på oss själva som att de har rätt och vi fel? Varför är det fel på mig för att andra inte tycker om mig?
Jag ska lära mig att tänka: Nä, stopp, vänta, det här är ju jag, och det inte inget fel på mig! Om du inte gillar det så vandra vidare.
Genomförbart eller en önskedröm??
Den här kvinnan är väldigt omtyckt, och med all rätta måste jag säga, hejja, hejja!
